Så spräckte HBK äntligen sin poängnolla. Viktigt naturligtvis – och än viktigare för att det inte var välförtjänt. Ännu en match med svagt spel och noll poäng hade kunnat vara förödande för självförtroendet. Nu spelade vi visserligen inte bra, men har på något sätt till och med lyckats kravla oss över kvalstrecket.
Svagt spel var det alltså mot IFK Göteborg, men vi hade marginalerna med oss. De gulvita fick ett mål (korrekt) bortdömt, hade en nick i ribban och prickade dessutom stolpen. Vi hade väldigt lite, förutom det riktigt snygga målet, där det är tre fina prestationer på rad av Pascal Gregor, Ludvig Arvidsson och Omar Faraj.
Men varför ser det så erbarmligt ut i spelet hittills i år? Det kändes ju så fint där i januari-februari. Tja, jag sitter ju inte på inside-info, men jag kan konstatera att de tre spelare som jag hade störst förhoppningar på – Marvin Illary, Oliver Kapsimalis och Rocco Ascone – inte alls har kunnat leverera som jag hoppats. För Kapsimalis del beror det ju på en skada och han var riktigt vass mot AIK. Men Illary verkar vara helt under isen och fick inte ens plats på bänken mot Göteborg, medan Ascone än så länge inte får ut så mycket av den skicklighet vi vet att han besitter. Detta kombinerat med att Otso Liimatta i mina ögon passar mycket bättre centralt än på en kant, att Rami Kaibs svagheter i defensiven exponeras alldeles för ofta i nya systemet och att Tim Rönning långt ifrån glänst så här långt är i mina ögon viktiga delkomponenter. Ska man se det positivt kan man säga att det finns stor potential för förbättring.
Förutom poängen kan vi också glädja oss över en annan sak i helgen: Att Ludvig Arvidsson förlängt med klubben till och med 2028. Glädjande dels för saken i sig (att han stannar), men kanske än mer för att det är ett trendbrott. Vi har ju haft en del egna produkter som skrivit sitt första kontrakt som unga, sedan inte velat förlänga och därför gått för kaffepengar. Arvidsson visar däremot klass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar