Analys av truppen inför 2019

Som traditionen bjuder går jag på årets sista dag igenom truppen inför nästa år. Denna period är ju hoppets årstid som fotbollssupporter, med förväntningar på nyanlända spelare och en årligen återkommande förhoppning att det ska gå bättre än den nyligen avslutade säsongen. I år tror jag dock att vi kan ha lite mer fog för hopp än vanligt – dels eftersom årets säsong faktiskt var riktigt svag historiskt sett och det därför borde finnas goda möjligheter för förbättring, dels eftersom vi hittills värvat intressanta namn. Men jag ser också skäl till oro, främst med tanke på hur truppen är balanserad. Nåväl, nu kör vi.

Målvakt
Malkolm Nilsson fick sin första hela säsong som förstemålvakt i HBK och motsvarande, men överträffade inte, mina förväntningar. Han är habil, men frågan är om han kan bli en riktig stormålvakt? Med ett års erfarenhet under bältet bör han i alla fall vara bättre 2019 än 2018.
Under nästa får han konkurrens av Malte Påhlsson. Påhlsson har redan, trots sin ungdom, gedigen seniorerfarenhet från grannklubben Halmia. Därför tror jag att han är närmare att få spela än vad hans företrädare Simon Andersson var. Totalt sett anser jag alltså att både förste- och andremålvakt håller högre klass 2019 än motsvarande spelare 2018.

Ytterbackar
Här finns hård konkurrens – men ändå ingen direkt bredd. Nyförvärvet Thomas Boakye och veteranen Jesper Westerberg hade hand om kantpositionerna under större delen av säsongen, och höll Andreas Bengtsson utanför startelvan. Alla tre besitter fin Superettan-klass, och framför allt Bengtsson hoppas jag kan utvecklas så att han mer konsekvent nå upp till den potential som han stundtals visar upp. Men bakom trion finns i princip ingenting, mer än dåliga nödlösningar som Höskuldur Gunnlaugsson. Det känns inte helt tryggt, och bäddar kanske för något inte allt för lyckat...

Mittbackar
Om det är tunt på ytterbackspositionerna råder det motsatta på mittbackspositionerna. Under 2018 prenumererade Peter Larsson och Alexander Berntsson på de här platserna, men nu kommer ju stjärnan Andreas Johansson. Därutöver har vi ett helt koppel ungdomar: förra årets a-truppsnykomling Isac Larsson samt de nyligen uppflyttade Gabriel Wallentin och Edvin Kurtulus.
Totalt alltså sex utpräglade mittbackar, varav tre borde se sig som närmast givna i startelvan. Dessutom kan Andreas Hadenius spela här. Detta ger mig en känsla av att det kanske blir ännu ett experiment med trebackslinje. Illavarslande, med tanke på hur de tidigare försöken har slutat. Under 2018 så kan det ju mycket väl ha varit trebackslinjen som kostade oss uppflyttning, eftersom vi förlorade två av tre matcher med tre man där bak.

Yttermittfältare
Precis som när det gäller ytterbackar är det något tunt vad gäller utpräglade yttermittfältare i årets trupp. Gabriel Gudmundsson är ju ett givet namn, men kan tyvärr märkligt nog försvinna till HIF. Poängspelaren Höskuldur Gunnlaugsson är också aktuell. Bakom dem finns yngre, orutinerade förmågor som Isac Harrysson, Emil Tot Wikström och nyligen uppflyttade Erik Ahlstrand. Men annars handlar det om att flytta ut mer innermittfältspräglade spelare som Jonathan Svedberg och Oscar Petersson. Å andra sidan – ska vi spela 3-5-2 med wingbackar har vi plötsligt riktigt gott om valmöjligheter, eftersom det då både finns ytterbackar och yttermittfältare som kan figurera här...

Innermittfält
Här finns gott om alternativ. Särskilt intressant är naturligtvis landslagsmeriterade nyförvärvet Joel Allansson. Pontus Silfwer hade totalt sett inte någon glänsande säsong 2018, men visade i alla fall glimtvis varför han förra året beskrevs som en drömvärvning av Igor Krulj. Förhoppningsvis kan han vara jämnare på den nivån under 2019. Jonathan Svedberg har smugit bakom våra mer uppmärksammade ungdomar de senaste åren, men var ordinarie större delen av 2018 och är ju fortfarande tonåring. Han kan bli riktigt bra. Jämngamla Oscar Petersson har även han fått känna på a-lagsspel ordentligt under 2018. Höskuldur Gunnlaugsson kan också placeras här, liksom Emil Tot Wikström. I bakfickan finns Andreas Hadenius. Ja, det känns som att det – precis som i försvaret – är upplagt för att spela tre man här, i någon form av 3-5-2 eller liknande. Lite oroande, faktiskt.

Anfallare
Här är konkurrensen hård. Sadat Karim är ett högklassigt nyförvärv, Johan Oremo håller fortfarande hög nivå, måltjuven Rasmus Wiedesheim-Paul får förhoppningsvis en ärlig chans i HBK nu när han visat i Värnamo att han duger på den här nivån, Tryggvi Hrafn Haraldsson har en hög kapacitet även om han sällan fick ut den under 2018 och Alexander Johansson är en intressant yngling. Lägg till att Gabriel Gudmundsson också kan spela här och att framtiden för årets skyttekung Kosuke Kinoshita ännu inte är avgjord.

Nyförvärv i alla lagdelar – och på bänken

HBK gav oss två fina julklappar på dopparedagen, Joel Allansson och Keith Millen.

Nu har vi förstärkt samtliga lagdelar – plus bänken. I mål den lovande Malte Påhlsson, i försvaret den allsvenske superbacken Andreas Johansson, på mittfältet landslagsmeriterade Joel Allansson, i anfallet notoriske måltjuven Sadat Karim och på bänken Premier League-meriterade tränaren Keith Millen. Bättre värvningar hade vi knappast kunnat göra som Superettan-klubb, åtminstone inte på pappret.

Jag vill dock ändå lägga in några små brasklappar vad gäller våra två senaste nyförvärv.

Allansson har bara skrivit på ett ett-årskontrakt, och har haft en del skadebekymmer. Det känns som att hans huvudplan är att använda oss som en språngbräda för vidare äventyr, så snart hans kropp har fått en hel säsong i kroppen, vilket också hans uttalanden på hemsidan indikerar.

Keith Millen har visserligen varit huvudansvarig under några Premier League-matcher, men har knappast någon imponerande statistik som manager. Crystal Palace har totalt bara vunnit två av de nio matcher där han har varit huvudansvarig, och totalt sett har han fler förluster (35) än segrar (27) under alla sina år som manager. Nu är det självklart svårt att döma någon utifrån knapphändig statistik, men jag tycker ändå att det kan vara värt att notera. Å andra sidan verkar han vara skicklig på att få till farliga fasta situationer och på att stabilisera en svag defensiv, två aspekter som definitivt behövs i HBK.

Trio fick tidig julklapp

Tre av våra ungdomar fick en trevlig tidig julklapp: seniorkontrakt med HBK. Grattis, Edvin Kurtulus, Gabriel Wallentin och Erik Ahlstrand!

Med tanke på att både Edvin Kurtulus och Gabriel Wallentin är backar och även veteranbacken Andreas Johansson anslutit, medan ingen utpräglad back försvunnit (Marcus Mathisen har ju spelat mittfältare lika mycket som back), känns backbesättningen inför 2019 nu helt klar. Kanske borde någon eller några av ungdomarna där bak lånas ut, för nu står vi med nio kontrakterade backar.

Även på mittfältet, där Erik Ahlstrand huserar, har vi (om jag räknar rätt) nio kontrakterade spelare, men både Andreas Hadenius och Gabriel Gudmundsson har ju omgärdats av rykten. Försvinner de kan det nog behövas ett nyförvärv här.

I anfallet är det också trångt, med fem man kontrakterade sedan värvningen av Sadat Karim. Kosuke Kinoshita kan vi nog därför räkna bort.

Och så gör Kujtim Bala comeback i klubben – som tränare. Jag kan för lite om hans kompetens inom det området för att kunna uttala mig, men inte känns det precis som den sortens assisterande som Igor Krulj behöver.

En ny kvast – och så Kvasten

Sadat Karim gjorde 11 mål i superettans jumbolag. Det är riktigt bra. Nu är han HBK:are för två år framöver. Riktigt bra, det med. Han borde kunna sopa in minst lika många bollar hos oss.

Och så dök Kvasten upp häromdagen. Även det alltid en höjdpunkt.

Några märkligheter hittade jag dock i vårt medlemsblad. Som att vår tillförordnade ordförande menar att ”vi kommer att fortsätta att drömma om att vara en stabil allsvensk fotbollsförening”. Måhända är det realistiskt mål, men som ”dröm” är den något futtig. På statistiksidan fanns också en lustig detalj – där listas laguppställningarna i de allsvenska matcher som vi deltagit i under året.

Intressant också att Örjan ska få hybridgräs.

Ett decennium med Westerberg

Visst, jag har kommit fram till att det kanske var dags att säga adjö till Jesper Westerberg. Men det känns ändå så härligt att han fortsätter minst en säsong till. Trotjänare är en bristvara idag.

HBK hjärta FCK

Det har inte precis sprudlat av positiva HBK-nyheter på sistone, men dagens besked att vi inleder ett närmare samarbete med FCK är riktigt goda nyheter. De tre FCK-spelare som vi fått in tidigare, Aboubakar Keita, Marcus Mathisen och Mads Roerslev, höll alla hög klass, så det här lovar gott.

Lite kul var det också att se de tre HBK:are som FCK lyfte fram som våra mest kända spelare: Fredrik Ljungberg, Markus Rosenberg och Niclas Alexandersson.

Ett skämt från en utskämd klubb

På onsdagen får vi veta att årets Superettan-konkurrenter HIF läckt pengar som ett såll och att elitlicensen är i fara, men att styrelsen inte haft en aaaaning om det, trots att alla andra sett att klubben värvat som besatt, men vägrat att betala skulder till bland annat kommunen.

På torsdagen får vi veta att samma HIF är ute efter att köpa loss vår största talang.

Hela situationen vore skrattretande, om det inte samtidigt var så sorgligt. Om elitlicensen överhuvudtaget ska finnas måste den naturligtvis stoppa klubbar som HIF från att gång efter annan leva över sina tillgångar. Och nej – sälj för allt i världen inte Gabriel Gudmundsson till den klubben, HBK!

Tvåa i halländska näringskedjan

Visst har det hänt att spelare lämnat HBK för Falkenberg. Det har dock alltid handlat om ett steg neråt i karriären, som när Texas Johansson och Emil Jensen fick åka de där milen norrut för att kunna fortsätta sina karriärer något år till. Men nu är vi omkörda i den halländska näringskedjan. För första gången byter en spelare från HBK till FFF för att ta ett steg uppåt i karriären. Att det är kvalhjälten och den personliga favoriten Marcus Mathisen som blir gul istället för blå strör lite extra salt i såren.

Felstavade julklappar

HBK försöker få igång lite kommers och annonserar ut några supportprylar som julklappar. Tyvärr är det ganska få prylar som har sänkt pris. Ännu tråkigare – och riktigt pinsamt – är att vi har en supportershop där vårt klubbnamn konsekvent är felstavat. Till och med när det tydligt står på själva grejen som säljs att vi heter Halmstads BK, som till exempel här, påstår shopen att vi heter Halmstad BK. Jag tror knappast att något annat elitlag accepterat detta – tänk er vilket ramaskri det blivit om någon exempelvis började kalla MFF för Malmös FF. Men denna okunskap om vad vi heter har ju tyvärr långa anor...

Hadenius och Westerberg osäkra kort

En hel del spelare har ju nämnts som möjliga värvningar. Men ska några in måste några ut också, och att låta Andreas Hadenius gå låter som en klok idé.

Hadenius kom för ett år sedan och bar stora förhoppningar på sina axlar men i ärlighetens namn hade han väldigt få starter i Norrköping – bara 12 på fyra säsonger, alltså tre om året i genomsnitt. Lika många gjorde han i HBK i år, plus fyra inhopp. Till nästa säsong får han än svårare att ta en plats, med Andreas Johansson som ny konkurrent i försvaret och kanske Joel Allansson på mittfältet. Jag måste säga att Hadenius insatser påminner en hel del om Peter Nyström – en lång mittfältare som också kan spela mittback kommer från ett allsvenskt lag med goda vitsord, men har väldigt svårt att färga i HBK i superettan.

Och så bekräftar Jesper Westerberg att det är högst osäkert om han får stanna. Som jag skrev häromdagen tror jag nog tyvärr att det är dags att säga adjö.

Silly season tar fart

Vi värvar Malte Påhlsson från Halmia. Bra på så väldigt många sätt.

Vi knyter till oss en lokal stortalang, som spelat en hel de i ungdomslandslagen. Otroligt skönt att slippa se en Halmstadkille försvinna till någon annan klubb. Vi plockar en spelare från Halmia, något som jag inte kan minnas någonsin har skett under de tre decennier som jag följt HBK. Kanske kan det vara inledning på det farmarliknande samarbete som var på tapeten för åtta år sedan. Och vi får en ung, utvecklingsbar målvakt, som redan har seniorerfarenhet. Han kan acceptera rollen som andramålvakt, men säkert också utmana Malkolm Nilsson inom kort.

Påhlsson är enda transfern hittills, men det finns ganska gott om rykten om spelare både in och ut.

Joel Allansson är ju verkligen ett spännande namn. Landslagsman för bara något år sedan och i sin bästa ålder fotbollsmässigt.

Risken är att Allansson är tänkt som ersättare för Marcus Mathisen. Visst är Mathisen opolerad, men kämpastark, spelskicklig, talangfull – kort sagt en riktig favorit. Och ingen av oss som var på Olympia i november 2016 kommer att glömma när vi såg 2-1-bollen borra sig in bakom HIF-målvakten.

Sadat Karim ska också vara aktuell, enligt HP. 11 mål i ett lag som kommer jumbo i superettan är riktigt bra och han borde kunna vara aktuell för allsvenskan. Får vi honom skulle det vara ett kap.

Kosuke Kinoshita för tydligen samtal och ska låta föräldrarna tycka till om framtiden. Min gissning är att han drar vidare. Tråkigt, men ingen katastrof – visst gjorde han många mål, men vi har sett många andra spelare som gör tvåsiffrigt i superettan, men sedan får svårt i allsvenskan som vi faktiskt satsar mot. Risken finns att Koske tillhör den kategorin.

Alem Plakalo är en annan spelare som gjort många mål, om än på en lägre nivå. Knappast tänkt som ersättare till Kinoshita, men ändå intressant att han provspelat.

Och så har Jesper Westerberg lagt ut en bild på ett, vad det ser ut som, städat skåp. Tecken på att han inte får förlängt? Mycket möjligt. Westerberg har ett stort HBK-hjärta, men tyvärr håller prestationerna inte samma klass som förr, samtidigt som han antagligen varit en av truppens bäst betalda. Det gör att jag landar i att det nog tyvärr är dags att säga adjö.

Fyra från tredjedivisionen

Jag har tagit mig en lite närmare titt på den kvartett från division ett som vi tar in för provspel.

Leo Englund var aktuell redan för tre år sedan. Då var jag tveksam, efter att ha konstaterat att anfallaren gjort ett mål på två säsonger i Gif Sundsvall (en säsong i allsvenskan och en i superettan). Han har också haft skadeproblem under stora delar av karriären. Men 2017 gjorde han hela 28 mål och utsågs till division 2:s bästa forward och i år har han gjort 16 mål i ettan, så kanske kan han vara redo för en ny chans på högre nivå.

Filip Ottosson gjorde debut i Eskilsminne redan som 16-åring och spelar fortfarande kvar där. Svårt att göra en bedömning, men han sägs av HP ha provspelat för HIF.

Husqvarnas Tarek Alnator verkar vara intressant. Mest spelat yttermittfältare i år, men vill helst spela "tia".

Joel Nilsson gjorde 5 mål för Mjällby i år (inte 9 som HP påstod). Inte jätteimponerande siffror för en anfallare, med tanke på att Mjällby totalt gjorde 73 mål, även om Igor Krulj tydligen tycker att han är en "stark målskytt". Jag kan inte låta bli att jämföra med "vår egen" Taylor Silverholt, som ju gick till Mjällby i våras. Silverholt nummer tre är betydligt yngre och gjorde tre mål för Mjällby trots bara tre matcher från start och nio inhopp. Kunde vi inte ha gjort mer för att behålla honom istället?

Vad gäller spelare på väg bort så finns ju ett antal vars kontrakt går ut. Den här artikeln om Marcus Mathisen har väldigt tunt innehåll, även om den försöker hetsa fram att dansken är på väg bort. Det kan han så klart vara, men 24 Halmstads text tillför inte mycket i frågan.

En avslutning som ger dubbelt hopp

Efter en säsong som till stora delar varit frustrerande var det härligt att läsa HÄB-intervjun med Erik Edman. Den sätter gnället i diverse fora i perspektiv. För ja, kanske är det så att våra ungdomar nästa säsong kommer att ha skaffat sig så mycket erfarenhet att vi kan casha in. Vi får ju inte heller glömma att vi långt ifrån är enda ”storlag” som fått tillbringa mer än en säsong i andradivisionen – vi har ju exempel som Norrköping, Hammarby, Örebro och Helsingborg från senaste decenniet.

Härligt var också att få avsluta med en riktigt fin insats och en storseger. Och Pontus Silfwers 4-0-mål går ju att se många gånger.

Två år utanför allsvenskan – för första gången i livet

Så tog då säsongen slut idag ändå. För första gången under min livstid kommer vi att spela mer än ett år i rad utanför allsvenskan. Och jag är rädd att det kommer att bli många fler framöver. Det skulle förvåna mig om ekonomin inte är i gungning igen. Det skulle också förvåna om Gabriel Gudmundsson spelar kvar hos oss nästa år. Och det skulle förvåna om en 37-årig Ante G kan bli vår frälsare. Men visst – jag har gärna fel på alla punkterna.

Visst var det rätt av domaren att hala upp kortet under andra halvlek. Han borde dock så klart ha gjort det när Kosuke Kinoshita revs ner på väg mot friläge, och inte när Öis:aren böjde ner huvudet och träffades av en spark. Långt ifrån säkert att resultatet blivit annorlunda, men tråkigt ändå att det var så sista spiken i kistan skulle slås i.

Kvalhoppet lever – trots allt!

Jag har gett upp den här säsongen ganska många gånger. Efter den bittra förlusten mot Norrby, efter den pinsamma Värnamomatchen och efter oavgjort mot ”Sveriges bästa lag” häromveckan. Och ändå lever kvalhoppet, trots att vi nu till och med gått in i november, efter 1-0 mot Brage i kombination AFC:s poängtapp mot Landskrona Bois. Vinner vi mot Öis nu på lördag är vi faktiskt bara en poäng efter AFC när deras match drar igång.

En del har klagat på att Kosuke Kinoshita fick nöta bänk i söndags. Jag skulle säga att det kanske faktiskt var bra coachat. Vår japan hade trots allt bara gjort ett mål de senaste två månaderna, och möjligen var det just en petning som behövdes för att han skulle vakna till. Dessutom hade han fördelen att få komma in pigg mot lite slitna backar.

Synd dock att #slutsåltörjan verkar ha övergått i #heltödeörjan. När hade vi senast under 1000 åskådare i en seriematch som betyder något?

Tji, tji, tji

Senaste gången vi spelade på Olympia trodde HIF att de skulle säkra allsvenskt kontrakt. De fick tji. Idag fick de också tji. En riktigt bra HBK-prestation, framför allt i första halvlek, då vi vann nästan alla dueller.

Och vilket klassmål av Gabriel Gudmundsson. Kan verkligen Man United vara intresserade av backen som vår tonåring gled förbi med sådan lätthet?

Men även om vi stoppade HIF:s segerfest så fick ju tyvärr även vi tji. Poängtappet idag släckte mitt sista hopp om en allsvensk kvalplats.

Vi fixar Värnamos mål

Det kändes som att säsongen dog förra söndagen, när Norrby kontrade in 3-2 i matchens absoluta slutskede i en match som vi faktiskt varit riktigt nära att vinna. Då låg vi två poäng bakom AFC och hade spelat en match mer.

Men otroligt nog fick vi en ny chans. Två oavgjorda AFC-matcher på rad – och vi hade möjlighet att krypa så nära som en poäng efter AFC. Då gör vi årets absolut värsta plattmatch – 0-3 hemma mot bottenlaget Värnamo. Skandalöst svagt. Till råga på allt fixar HBK-spelare två av de tre målen, dels straffen som Rasmus Wiedesheim-Paul ordnade, dels självmålet.

Kommer Igor Krulj att vara kvar nu? Jag tvivlar, han verkar ha kört fast. Men förhoppningsvis väljer vi då ny tränare med en tanke på vad vi vill ha, inte bara att vi vill ha ”någon annan”.

Vi misslyckas med målen

Inför säsongen gjorde HBK ett stort nummer av "HBK Goals", spelarnas individuella målsättningar för säsongen. Sedan dess har man inte hört mycket om "HBK Goals". Detta agerande verkar tyvärr vara ganska typiskt HBK numera. Vi har ju sett andra kortsiktiga kampanjer som sedan inte följs upp, exempelvis #HBKkompisar och #slutsåltörjan.

Nåväl, när vi nu spelat fem sjättedelar av serien tänkte jag att jag själv kunde undersöka hur väl spelarna har uppnått målen. Många av de individuella målen var tyvärr så vagt formulerade att de inte går att utvärdera, framför allt inte externt, men här är min bedömning (i samma ordning som på hemsidan, och notera att vissa spelare inte satte upp några mål):

Johan Oremo: Jag ska göra tio mål.
NJA. Troligen inte, men ändå möjligt eftersom Oremo till slut fått igång målskyttet och idag står på sex mål.

Herman Johansson: Jag ska spela till mig ett A-lagskontrakt.
NEJ. Jag vet faktiskt inte ens om Johansson är kvar i klubben. Något a-lagskontrakt har det inte blivit.

Rasmus Wiedesheim-Paul: Jag ska starta 10 matcher.
NEJ. Inte ens tio minuter har han fått i HBK, utan istället blivit utlånad till Värnamo.

Emil Tot-Wikström: Jag ska göra debut från start.
JA. Ett av få uppnådda mål.

Gabriel Gudmundsson: Komma till fler avslut.
TROLIGEN. Svårt att bedöma, men kan nog stämma. Gudmundsson har ju etablerat sig som startspelare.

Jonathan Svedberg: Jag ska bli bättre på att styra mina medspelare.
GÅR EJ ATT BEDÖMA. Jag kan inte avgöra hur hans utveckling har varit inom detta område.

Oscar Pettersson: Jag ska dominera.
NEJ. Visst, Pettersson har tagit steg framåt, men dominerar gör han inte.

Alexander Arvidsson: Jag ska bidra till ett bättre motivationsklimat.
GÅR EJ ATT BEDÖMA. Det vet de bara internt.

Thomas Boakye: Jag ska förbättra min speluppfattning.
GÅR EJ ATT BEDÖMA. Jag följde honom inte i Varberg, så jag har ingen aning om hans speluppfattning förbättrats.

Alexander Berntsson: Jag ska spela samtliga matcher.
NEJ. Nästan, men han har missat en match.

Dida Rashidi: Jag ska gå in med vinnarskalle i varje match.
NEJ. Gav upp HBK-karriären nästan omedelbart – motsatsen till vinnarskalle.

Höskuldur Gunnlaugsson: Jag ska göra 10 assist.
NEJ. Står registrerad på två assist hittills och även om statistiken inte är pålitlig så är han långt ifrån målet.

Kosuke Kinoshita: Jag ska göra 20 mål.
NEJ. Japanen når inte målet, men har ändå gjort en bra säsong – det var målet som var lite löjligt.

Andreas Bengtsson: Jag ska springa 12 kilometer varje match.
NEJ. Bengtsson har knappt fått springa alls, utan mest sitta på bänken.

Isac Harrysson: Jag ska göra debut i Superettan.
JA. En ungdom med ett realistiskt mål, som också uppnåddes.

Marcus Mathisen: Jag ska ha topp 3 högst passningsprocent i Superettan.
NEJ. Absolut inte i närheten.

Tryggvi Hrafn Haraldsson: Jag ska göra något extra varje dag.
NEJ. Raka motsatsen känns det som för islänningen – han gör knappt något rätt längre.

Pontus Silfwer: Jag ska göra 10 poäng.
NEJ. Med sex matcher kvar står han i den officiella statistiken på tre poäng.

Simon Andersson: Jag ska göra debut i Superettan.
NEJ. Försvann tyvärr utomlands innan han ens gjort seriedebut.

Malkolm Nilsson: Jag ska vara en bra ledare på och vid sidan av planen.
GÅR EJ ATT BEDÖMA. Jag kan varken säga bu eller bä här.

Peter Larsson: Vara en stark ledare.
GÅR EJ ATT BEDÖMA. Jag har inte känt det som att Larsson varit någon stor ledare för laget, men det vet man ju egentligen bara internt.

Sammanfattning: 2 mål har uppnåtts, 1 är troligen uppnått, 1 kan kanske uppnås, 12 har man misslyckats med, 5 går ej att bedöma.

Ett ganska uselt facit faktiskt. Finns här en del av förklaringen till att vi just nu ser ut att få spela ännu en säsong i Superettan?

Gud ger oss hopp

I en minut kändes det som att vi slarvat bort chansen till kval i år. Men så steg han in och skänkte oss nytt hopp – vår egen ärkeängel och gud: Gabriel Gudmundsson. Som även för övrigt gjorde en riktigt bra match idag, och låg bakom 1-0 också. Ibland glömmer man bort att han fortfarande är tonåring, eftersom han varit med i a-laget så länge.

Tänk – nu kan vi plötsligt ligga trea igen, om vi slår Norrby på söndag.

Fyra blåsvarta poäng mot de grönsvarta

Två matcher i rad mot grönsvarta motståndare gav fyra poäng – och vi är fortfarande med i kampen om kvalplatsen.

Insatsen mot Varberg i fredags var erbarmlig, publiksiffran likaså. Där får vi vara nöjda med en poäng.

Insatsen idag var lysande i första halvlek, mer medioker i andra. Men tre poäng var rättvist.

Jesper Westerberg utsågs häromveckan till en av Superettans bästa spelare av Aftonbladets Superettan-”expert”. Måhända höll jag inte med då, men utmärkelsen verkar ha lyft vår högerback som varit riktigt duktig senaste två matcherna och fick avgöra med ett snyggt mål idag.

Kul också att se Andreas Bengtsson få spela en avgörande roll i sitt inhopp. Kan vi hoppas att det kan hjälpa honom ur den djupa formsvacka som han måste haft större delen av årets säsong?

En nolla och en klubbchef

Efter tre månader utan en nolla lyssnade HBK på mig och höll J-Södra mållösa. Bra, särskilt som vi ju bara lyckades få in en boll igår, trots otaliga chanser.

Johan Oremo riktigt bra igår. Hade vi fått ha honom skadefri och i denna form förra hösten kanske det ändå hade gått att fixa åtminstone kvalplats 2017. Nu får vi hoppas att han kan skjuta oss till kval 2018 istället.

Och om Alexander Berntsson fortsätter att spela som igår kanske Ante G får konkurrera på mittfältet istället.

Och så sägs Tony Karlsson ta över som klubbchef. Jag är försiktigt positiv. Han kan ju klubben väl och har, utifrån sett, tagit ett stort ansvar även för frågor som kanske inte normalt sett ligger på en ordförande.

Mittbackar som fyllt 70

Efter ett decennium på vift återvänder Andreas Johansson till oss 2019. Att värva hem en spelare som så sent som för två år sedan utsågs till allsvenskans bäste försvarare är naturligtvis en fjäder i hatten. Men samtidigt som det är glädjande har jag ändå lite svårt att bli så entusiastisk som många andra, för:

* Ante G kommer att vara 37 år när serien drar igång nästa år. Även om hans kropp än så länge håller kan det gå oerhört snabbt nedåt när åldern väl börjar ta ut sin rätt. Och då står vi där med ett treårskontrakt...
* Ante G kommer inte till HBK i första hand för att han vill till HBK. Han kommer till HBK för att hans familj har flyttat till Halmstad. Då passar det naturligtvis bra för honom att få en fast inkomst i HBK i tre år. Hur motiverad är han?
* Ante G och Peter L kommer att vara över 70 år tillsammans när säsongen drar igång. Rutin och placeringssäkerhet kan väga upp en del, men visst finns risken att de flesta snabba spelare kommer att kunna springa rakt igenom vårt mittförsvar om de serveras bra bollar. Och det alldeles oavsett om vi spelar i allsvenskan eller superettan 2019.

Stortalang bortslumpad

Vi släpper en stortalang, som är bäst i sin åldersklass, som trots tidig ålder redan fått a-kontrakt och som (inte minst med tanke på att vi inte varit särskilt stabila bakåt på sistone) säkerligen snart kunnat konkurrera om plats i startelvan. Vi släpper honom till en andradivisionsklubbs b-lag. Priset: ett utbildingsbidrag!? Alltså det minsta vi någonsin kunnat få! Hur tusan tänker vi?

Enda förklaringen jag kan tänka mig: Vi är grymt desperata på pengar. Oerhört sorgligt. Man hade ju hoppats att Sead Haksabanovic-intäkterna inte skulle vara slut efter bara ett år. Men kanske är det detta som krävs för att vi inte ska ligga på minus när årsredovisningen summeras.

Noll nollor på tre månader

Den 27 maj slog vi Öster hemma med 3-0, efter en riktigt stark prestation av målvakt Malkolm Nilsson. Sedan dess har det gått tre månader. Under den perioden har vi spelat 11 seriematcher, alltså mer än en tredjedel av serien. Inte i en enda match har vi hållit nollan.

Detta är naturligtvis ingenting som duger om man har som ambition att ta sig upp i allsvenskan. Visst har vi vunnit en del matcher under den här perioden, men om offensiven ständigt måste leverera minst två mål för att inkassera trepoängare blir konsekvensen till slut att man tappar i toppen. Kan vi hoppas att trenden kan brytas å det snaraste, allra helst mot J-Södra nästa helg?

Tillbaka i tryggheten

Vi inledde säsongen med en experimentell uppställning: 3-5-2. Det gick dåligt. Vi gick tillbaka till fyrbackslinje och det kom en uppryckning. Nu har även 4-3-3 hackat. Då går vi tillbaka till trygga 4-4-2 – och tar största segern på över ett år. Härligt, men visst undrar man hur säsongen hade sett ut om vi valt 4-4-2 från början?

Och så tog vi oss i veckan med segern mot Sävedalen in i cupens gruppspel, som vanligt. Viktigt. Även då med 4-4-2.

Halka och kval

Den banangula falkenbergaren halkade som på ett bananskal, bollen halkade in i vårt mål – och direktuppflyttningsplatsen halkade bort för den här säsongen. Nio poäng upp till våra halländska grannar nu, smått omöjligt att ta igen på elva omgångar. Men kvalplatsen är ju fortfarande möjlig – så vi får väl lida kval som vanligt i höst.

Intressant statistik: Höskuldur Gunnlaugsson har startat alla matcher utom sex. På de sex matcherna då han varit utanför startelvan har vi fyra förluster. På de tretton matcher som han har startat har vi två förluster.

Då var då – nu är något annat

HBK:s ordförande Tony Karlsson lät smått uppgiven i en intervju med HP i veckan och uttryckte bland anat oro för att Halmstad snart inte skulle ha en elitklubb i fotboll om några år. HBK:s spelare verkade (framför allt i första halvlek) ha smittats av hans uppgivenhet och även om vi tryckte på ordentligt i andra halvlek och fick in en kvittering var det ändå nästjumbon Gefle som fick åka hem alla tre poängen.

Som om inte det var nog verkar publiken också ha gett upp. Åskådarantalet var mer än halverat jämfört med matchen mot Degerfors. Vad händer med #slusåltörjan nu?

Så vad göra? Sparka tränaren, tycker en del. En enkel utväg som i princip aldrig ger resultat, säger jag. Det blev inte bättre när Lasse Jacobsson ersatte Janne Andersson, det blev inte bättre när Pep Clotet ersatte Lasse Jacobsson, det blev inte bättre när Jens Gustfafsson ersatte Pep Clotet och det blev inte bättre när Janne Jönsson ersatte Jens Gustafsson, konstaterade jag när Jönsson petades till förmån för Igor Krulj förra sommaren. Nu kan vi lägga till att det inte blev bättre när Igor Krulj ersatte Janne Jönsson.

Men vad ska vi göra då? Tja, jag tror att vi helt enkelt ska konstatera att HBK inte är och sannolikt aldrig igen kommer att bli den klubb som vi var på 1990- och början av 2000-talet. Halmstads kommun har knappt 100 000 invånare, vilket innebär plats 18 i landet – knappast ett underlag som garanterar att vi ska vara ett etablerat allsvenskt lag. Särskilt inte som vårt upptagningsområde för både spelare, fans och sponsorer har krympt ordentligt när exempelvis Falkenberg och Varberg etablerat sig som konkurrenter istället för klubbar som vi kan värva ifrån.

Dessutom är vårt renommé – viktigt för att locka för att locka supportrar och spelare – långt ifrån vad det har varit. Tidigare visste en ung spelare att det fanns goda chanser att få en framgångsrik karriär om man valde HBK. Idag kan jag tyvärr inte se många anledningar för en ung talang att välja oss. Visst, vi släpper fram en del unga spelare i a-laget, men det var (med undantag för Sead Haksabanovic och möjligen Isak Pettersson) länge sedan någon av dem verkligen slog igenom. Vi byter tränare minst lika ofta som andra klubbar, vilket får till effekt att man inte vet hur länge den tränare som värvat en finns kvar. Och vi verkar inte heller särskilt skickliga på att hitta rätt bland värvningar. Sedan Krulj tog över förra sommaren har han hämtat in nio spelare, inklusive lånet av Ivo Pekalski. Idag startade endast fem av dem. Till exempel nöter Höskuldur Gunnlaugsson – med Tony Karlssons ord "på en helt annan nivå" än succén Kiddi Steindorsson – bänk mest hela tiden.

Och apropå uppgivenhet så konstaterar jag att även denna blogg verkar ha drabbats av detta. Detta är inlägg nummer 35 i år. Så många har jag i vanliga fall publicerat långt innan första halvåret är slut.

Tre poäng - och så mycket mer

Risk för antiklimax varnade jag igår - och visst kändes det som att profetian skulle bli uppfylld när Degerfors pangade in 0-1 efter mindre än en minut och sedan försvarade sig effektivt. Men så steg japanen in i handlingen och petade in två bollar. Så viktigt! Och jag som hånat Kinoshitas målsättning på 20 mål kan snart få äta upp det, när han nu gjort 10 på de första 16 matcherna.

Ett bra arrangemang och en bra publiksiffra krävs också, skrev jag igår. Vad gäller det förstnämnda verkar rapporterna riktigt positiva och även om 4303 åskådare inte i sig låter fantastiskt för oss som minns tiden då snittet nästan var femsiffrigt, så kan man jämföra med senaste hemmamatchen före kampanjen. Då kom 1907 personer, trots att vi mötte en toppkonkurrent och var i storform. Vi talar alltså om en dryg fördubbling av publiken. Riktigt bra jobbat! Håll i det här nu, och så kan vi kanske om några år minnas tillbaka på gårdagens match som dagen då pånyttfödelsen tog sin början.

Och apropå äta upp saker: jag ifrågasatte ju lånet av Ivo Pekalski, men han visade omedelbart att han blir en förstärkning. Kul!

Mycket mer än tre poäng på spel Ikväll

Jag uttryckte viss skepsis mot hur väl Jesper Westerbergs initiativ #slutsåltörjan skulle falla ut. Men idag måste jag ge en stor eloge till både Westerberg och alla andra som jobbat hårt för att få upp intresset. Trots att jag själv inte befunnit mig i närheten av svenska västkusten senaste veckorna har jag känt att temperaturen inför matchen stigit mer och mer. Hoppas verkligen att det blir en succé, med bra arrangemang och stor publik - och naturligtvis seger. Jag är lite rädd att det kan bli ett antiklimax om någon av dessa tre faktorer fallerar. Och då är risken att initiativet rinner ut i sanden och intresset punkteras fullständigt  för lång tid framöver.

En rutinerad återvändare och en ung dito

Återvändare från utlandet är vi inte bortskämda med i HBK och det är naturligtvis glädjande när en spelare trots allt väljer att komma tillbaka till oss. Tyvärr har jag ändå lite svårt att förstå upphetsningen över att Ivo Pekalski anslutit.

För det första: På den position som Pekalski ska spela på har vi antagligen den allra bredaste besättningen. Pontus Silfwer, Marcus Mathisen, Jonathan Svedberg, Oscar Petersson, Andreas Hadenius och (om han kan kämpa sig tillbaka) Alexander Arvidsson är några av dem som kan spela här. Risken är att vi ger Peklaski speltid på bekostnad av våra egna talanger. Möjligen kan det vara en kortsiktig vinst, men en förlust på längre sikt.

För det andra: Peklaski är en bra spelare – när han är i matchform. Nu har han, om jag förstått det rätt, inte spelat något sedan han lämnade oss i augusti förra året. Frågan är hur lång tid det dröjer innan han är i form igen? Kanske lagom till att serien tar slut om drygt tre månader och han återvänder till England?

Däremot tycker jag att det är helt rätt att vi ger Alexander Johansson ett a-lagskontrakt. Johansson är ju faktiskt också en återvändare – han var några år i MFF. Hoppas nu att han kan ta sina målgörarinstinkter till seniornivå också – det är ju rätt många anfallstalanger som försvinner vid just det här steget.

Halvtid på kvalplats

För fyra omgångar sedan konstaterade jag att lagen i toppen hade alldeles för många poäng – hela fem lag minst två poäng per match i snitt och HBK låg under kvalstrecket. Men nu har den märkliga Superettan rättat till sig, och trots att vi tappat poäng två matcher i rad så kan man konstatera att vi ligger på kvalplats när Superettan gått in i halvtidspaus. Jag skulle inte bli förvånad om vi ligger där efter 30 omgångar också.

Rasmus Wedesheim-Paul har lånats ut till Värnamo. Helt rätt eftersom han behöver speltid. Med tanke på att även Dida Rashidi försvunnit under våren borde det kanske finnas rum för en offensiv förstärkning nu. Hittills har jag dock inte noterat några rykten.

Jesper Westerbergs initiativ #slutsåltörjan drog igång efter HIF-matchen. Riktigt positivt! Tyvärr tror jag dock att det blir långt ifrån slutsålt mot Degerfors – intresset sjönk nog ordentligt när vi gjorde en så svag avslutning på vårsäsongen. Möjligen har vi en liten fördel av att folk i slutet av juli kommer att längta efter fotboll igen.

Division två-laget Sävedalen blir motståndet i cupen. Helt klart överkomligt, även om det för min del gärna fått bli ett Skånelag, så jag haft nära till matchen.

Gudomlig förlust

För andra gången den här månaden mötte vi en asagud – sist var det Frej, nu Brage. Idag hade vi dessutom Gud borta. Och då gick det illa.

Taffligt försvarsspel på alla tre målen. Kan vi skylla på konstgräset?

Marcus Mathisen var väldigt mycket Marcus Mathisen. Först briljanta aktioner vid 2-1-målet: brytningen som skapar chansen och sedan avslut i mål. Därefter slarvig i försvaret, och så står det 2-2. Och sedan en helt onödig satsning när han redan har gult kort – ridå!

Reflektioner efter AFC

Återigen 2-1 mot en toppkonkurrent – nu är vi på allsvensk plats! En fin insats, där AFC (förutom de första minuterna) skapade väldigt lite.

Jonathan Svedberg gjorde både mål och assist. Är han på väg mot ett genombrott nu när han hamnat högre upp i banan?

Första segern mot AFC på femte försöket. Undrar vilken ort de spelar i om vi möter dem nästa år också? Och vilket namn de bär?

Efter att ha sett Island på VM så känns det lite märkligt att se hur klena våra islänningar är i närkamperna. Men Höskuldur Gunnlaugsson – som så många gånger förr – inblandad i avgörandet. Gott så.

När hade vi senast tio seriematcher i rad utan förlust? Någon gång i början av millenniet?

Molnen har spruckit upp

Idag för exakt två år sedan var HBK:s situation på många sätt likadan som nu. Vi spelade i Superettan, hade hunnit med tolv omgångar och spelet hade delvis varit knackigt. Så många likheter – och så mycket som skiljer.

2016 låg vi – trots alltså att spelet långt ifrån alltid stämde – på första plats i tabellen. Ändå var kritiken massiv. Exempelvis pumpade Himlen är blå ut fyra kritiska artiklar på tre dagar. "Hur i helvete kan vi vara så här dåliga", var en formuleringarna.

2018 ligger vi – trots att vi inte (i mina ögon) fått färre poäng än vi förtjänat i en enda match  – på FEMTE plats i tabellen. Ändå är kritiken även när vi inte spelat bra betydligt mildare och mer nyanserad.

2016 skrev jag ett inlägg med rubriken "Himlen alltid grå för Himlen är blå" där påpekade att vi ligger etta i tabellen och att det ensidiga negativa fokuset hos HÄB skadar HBK. Då blev jag kallad "rättshaverist" av en återkommande besökare på bloggen.

2018 är jag glad över att molnen spruckit upp över HÄB, så att även de kan se att Himlen är blå – ibland.

2016 tränades vi av Janne Jönsson. 2018 tränas vi av Igor Krulj. Hur har det påverkat supporterkritiken?

Och så för att vara tydlig: Jag tycker att HÄB gör ett hästjobb och är väldigt glad av sajten finns och är så aktiv. Tack.

Oh, Oremo!

Han stod på noll mål i år, förra årets dyra sommarvärvning Johan Oremo. Men vem minns egentligen det nu? Ett så härligt nickmål, långt in på övertiden. Underbart!

Det börjar förresten att bli en trevlig vana att ta 2-1-segrar mot Helsingborg efter sent avgörande.

Glömde vi "en match i taget"?

"En match i taget" brukar vara framgångsrika lags mantra. Möjligen är det tråkigt, men bättre än att göra som HBK – tala om att ta nio poäng på tre matcher, innan den första ens är spelad. Det var kanske bidragande till att det blev flopp direkt: en poäng mot nästjumbon Frej på hemmaplan.

Som matchen gestaltade sig får det ändå räknas som en vunnen poäng istället för två förlorade. Vi låg ju under med 0-2 med tjugo minuter kvar, och hade en straff emot oss vid 1-2. Då är 2-2 ett hyfsat resultat, trots allt. Och vi har nu åtta matcher i rad utan förlust – en fin svit.

En annan sak: Har vi verkligen inga juniorer som förtjänar att få känna på hur det är att sitta på bänken i seniorsammnhang? Idag hade vi två vakanser på vår bänk, som i övrigt bara bestod av tonåringar.

För många poäng för topplagen

Historiskt sett har två poäng per match alltid räckt till minst en kvalplats i Superettan. Ofta har det till och med med varit tillräckligt för att vinna serien.

Men i år ser det ut att bli annorlunda. Trots att alla topplag utom HBK tappade poäng senaste omgången så har hela fem lag två poäng eller fler i genomsnitt, med drygt en tredjedel av serien spelad. Fortsätter det så här så kommer 2018 alltså att bli den svåraste Superettan genom tiderna att gå upp ifrån. Inte så bra. Den kommande dryga veckan blir därmed extremt viktig, med matcher mot både HIF och AFC. Tyvärr tror jag att vi kan komma att lida ganska ordentligt av att ha ett tuffare spelschema än AFC, som får åtta dagars vila till matchen nästa söndag, medan vi alltså har spelat tre dagar tidigare.

Dock ska vi inte gå sakerna i förväg allt för mycket. Först måste ju Frej besegras imorgon. Vi har halva backlinjen avstängd och Täbyiterna får inte underskattas även om de ligger på nedflyttningsplats – de slog ju Öster senast.

Japaner, japaner, japaner

Ett äkta hattrick av allas vår japan Kosuke Kinoshita i första halvlek – och ändå blev det nervöst i en halvtimme i andra. Slarvigt att släppa in Varberg i matchen, men vi får samtidigt får vi vara tacksamma för tre poäng – det förtjänade vi nog inte sett till prestationen.

När gjorde förresten någon HBK:are senast ett äkta hattrick? Jag kan faktiskt inte minnas att det någonsin har skett under de tre decennier som jag följt laget.

Jag har ju hånat Kinoshitas målsättning på 20 seriemål i år. Det kanske jag får äta upp. Och det skulle smaka gott.

Rashidi lämnar – är Hadenius näste man?

Han kom som ett yrväder en novemberdag och hade sju futsallandskamper runt halsen. Nu lämnar Dida Rashidi HBK som en bänknötare – eller till och med som en spelare utanför 18-mannatruppen. Det är ingen större överraskning, för trots att HBK haft ett tufft spelschema med tre matcher senaste veckan fick han inte ens en minuts speltid.

Nu undrar jag om vi snart får höra samma sak om det andra mittfältsförvärvet Andreas Hadenius, som inte heller han spelat en enda minut under senaste veckan och även han var helt utanför truppen mot Öster. I så fall behöver vi nog hämta in någon ny spelare i sommarfönstret.

Utklassning – men målvakten matchhjälte

Vi lekte till slut hem den här matchen – och ändå är störste matchhjälten Malkolm Nilsson. Utan hans fenomenala målvaktsspel i första halvlek hade det mycket väl kunnat vara 0-3 till Öster istället redan i halvtid och då hade vi aldrig fått med oss poäng. Nu fick vi medvind i spelet så snart vi fick medvind i vädret.

Jesper Westerberg gjorde 3 mål på sina första 168 seriematcher för HBK. Nu har han gjort 2 mål på de senaste 5 matcherna.

Två hörnmål efter hans väl avvägda hörnor och dessutom slog han en inläggsfrispark från kanten där bollen träffade både ribban och stolpen – och ändå fortsätter en del att snacka ner Höskuldur Gunnlaugsson. Fascinerande. Hans spel bygger på små marginaler och då misslyckas man titt som tätt. Men när han lyckas blir det ofta mål. Och vid ungefär varannat mål HBK gjort i år har han haft en fot med i förspelet eller avslutet.

Och så var det kul för Peter Larsson att få göra seriemål för HBK för första gången på ett decennium.

Ännu en debut i Landskrona

För sexton år sedan bevittnade jag Tomas Zvirgzdauskas debut från Landskrona IP:s bortaläktare. Idag fick jag från samma läktare se en helt annan typ av debutant: 18-årige Emil Tot Wikström, som inledde matchen mot Landskrona Bois strålande. Men så snart Boisarna lärt sig hur han spelade så kunde de för det mesta enkelt stoppa honom, på samma sätt som hela HBK:s offensiva spel avstannade efter en ganska lovande inledning. Landskrona var å andra sidan också trubbiga framåt, även om Malkolm Nilsson fick göra några fina räddningar – inte minst straffen.

Och Jesper Westerberg – du måste väl pricka öppet mål från några meters avstånd?

Sammantaget en ganska usel insats, men vi fick alltså med oss både poäng, en ny nolla och en lovande debut. Det är trots allt inget katastrofalt utfall av en svag prestation på bortaplan.

Tre vackra mål av möjliga skyttekungar

Jag utnämnde Gabriel Gudmundsson, Tryggvi Hrafn Haraldsson och Johan Oremo till möjliga skytteligasegrare redan i vintras. Men fram till idag hade det bara blivit ett enda mål från trion. Nu är målskörden fyrdubblad, efter tre mål som gav en stabil bortaseger mot Värnamo.

Alla tre målen var för övrigt riktigt fina prestationer från både avslutare och framspelare. Framför allt njöt jag av tvåan: Pontus Silfwers eleganta framspelning följd av Tryggvi Hrafn Haraldssons speed, mottagning och klassavslut. Härligt!

Första hemmanollan på ett år

Det hade lätt kunnat bli en handfull mål i matchen, men 1-0 räcker gott. Det var faktiskt första hållna nollan på Örjans vall på nästan ett år – förra gången var 20 maj 2017, om jag inte minns fel. Riktigt skönt för Malkolm Nilsson, som ju varit lite ifrågasatt, att få göra flera fina räddningar, inte minst den här.

Och inte bara första nollan – dessutom första hemmasegern i år och första matchen utan att vi drar på oss varningar. Bra!

Jag har ju varit lite skeptisk till de offentligt kommunicerade individuella målsättningarna. Idag tycker jag att vi fick se ett prov på att de kan vara negativa. Kosuke Kinoshita är så desperat att uppnå sitt smått löjliga mål om 20 strutar (löjligt eftersom en enda spelare har lyckats med det i Superettan sedan 2004) att han valde att gå på eget avslut varje gång han var i närheten av mål, trots att han åtminstone två gånger kunnat frispela medspelare i betydligt bättre lägen. Med det sagt – japanen gjorde en fin match igår, men jag är rädd att 20-målsmålsättningen kommer att bli ett ok för honom.

Äntligen dominans!

Det var så här jag mindes Superettan: dominans och säkra segrar. Men dagens match var ju faktiskt första gången i år som vi var bättre än motståndarna.

Synd att Malkolm Nilsson inte fick hålla nollan – det har han ännu inte gjort i serien i år. Men riktigt roligt att se spelare som Pontus Silfwer och Höskuldur Gunnlaugsson, som hitintills inte riktigt levt upp till förväntningarna, dominera.

Två bortasegrar av tre möjliga. Men fortfarande ingen seger hemma. Kommer den på söndag?

Hypotetisk fråga: Hur många poäng hade vi haft om vi valt detta spelsystem från första början?

Såg ni förresten att både Gabriel Gudmundsson och Höskuldur Gunnlaugsson tog sig för pannan efter att Jesper Westerberg överraskat alla med sitt kanonskott upp i krysset?

Reflektioner efter derbyt

Årets bästa prestation av HBK – och ändå var FFF det bättre laget i derbyt. Hur mycket berodde prestationen på att vi övergav trebackslinjen? Säkert inte mycket enligt vår tränare, som på typiskt tränarmanér före matchen sa att det ”är andra saker än spelsystem och sifferkombinationer som är det viktiga”. Nåja – jag tror inte att vi går tillbaka till trebackslinje på ett bra tag.

Räddningar på mållinjen, stenhård ribbträff, missade frilägen, bortdömt mål – och så får FFF in kvitteringen på ett självmål. Typiskt. Nåja – nu har ju Kosuke Kinoshita bara 19 mål kvar innan han nått säsongens individuella målsättning.

Visst borde det varit rött kort på FFF:aren som bara var ute efter att sänka Gabriel Gudmundsson i första halvlek. Och då hade knappast FFF kommit tillbaka.

Jonathan Svedberg riktigt bra idag. Och bara 19 år.

Roligt: HBK skriver på hemsidan om FFF att ”det var inte förrän år 2000 som man debuterade i Superettan.” Sakupplysning: Superettan skapades år 2000.

Mindre roligt: Även tredje brodern Silverholt lämnar oss. Jag önskar honom inte lycka till.

Ett lag i spillror

Två usla prestationer blev tre - och en fullt rättvis förlust mot Öis. Göteborgarna gjorde två mål, vi hade inte ens så många chanser på hela matchen.

Så vad beror vår förskräckliga säsongsinledning på? Det finns säkert många orsaker, men utan tvekan måste vår tränarstab ta på sig en stor del av skulden. Vi spelar ett system, 3-5-2, som verkar passa vår trupp särdeles illa.  Vi har placerat Höskuldur Gunnlaugsson, en offensiv spelare med ytterst begränsad defensiv, som höger wingback. Vi har ställt upp med en iskall, säkerligen fortfarande skadepåverkad Johan Oremo, som vad det verkar enbart tagits ut på gamla meriter – ja, uppenbarligen inte på vad han bidrar med idag. Vi har värvat fyra spelare – och två av dem är tydligen så dåliga att de inte fick en minuts speltid idag (Andreas Hadenius och Thomas Boakye), medan nummer tre (Dida Rashidi) spelade från start men byttes ut först av alla efter en riktigt svag insats.

Men som sagt – det finns ju andra orsaker också. Pontus Silfwer, som jag hyllat stort tidigare, har verkligen inte glimrat hittills. Marcus Mathisen har slagit bort så många passningar att han knappt kan hamna i topp tre i passningsprocenten, även om han inte missar en enda passning till i år. Malkolm Nilsson har visat att han tyvärr är långt ifrån att fylla Isak Petterssons skor. Och våra ungdomar, som Alexander Berntsson och Andreas Bengtsson, verkar inte utvecklas.

Två spelare får godkänt hittills: Peter Larsson, som jag varit tveksam till tidigare, och Gabriel Gudmundsson, som är den enda som skapar något offensivt. Möjligen kan Kosuke Kinoshita också räknas in här – det har i alla fall känts lite spetsigare där framme då få minuter han spelat.

Nollade mot Norrby

Vi har ju tyvärr spelat en hel del i andradivisionen på senare år. Men frågan är om vi någon gång har gjort två så svaga superettanmatcher i rad. Mot Degerfors hade vi flyt och vann, idag fick vi vad förtjänade och åkte på stryk med 0-2 mot Norrby. Det är faktiskt – om jag inte har fel för mig – första gången någonsin som vi förlorar med mer än ett mål hemma i en superettanmatch som betyder något (den bedrövliga avslutningen mot AFC 2016 var ju betydelselös).

Kan vi vända det här och bli ett topplag? Eller är det strid kring de nedre strecken som vi får rikta in oss på istället, precis som så många andra lag som trillat ur allsvenskan, men som vi hittills lyckats undvika? Nej, jag ska inte måla allt svart än så länge, 28 omgångar återstår och vi har trots allt tagit tre poäng på två matcher. Det är så klart fortfarande fullt möjligt att vi får igång både spelet och resultaten, men det känns som en utopi idag.

En inställd premiär mot en VM-premiär

Premiärmatchen mot HIF sköts ju upp och nytt datum är satt till den 14 juni. Klubbchef Susanne Nilsson verkar överlycklig och säger att hon ”tror att både våra fans och HIF:s håller med om att en försommarkväll med bra väder känns mer lockande än snö och blåst”. Förutom att jag undrar hur vår klubbchef kan spå väder två månader i förväg så måste jag upplysa HBK om att det i sommar spelas ett stort mästerskap: VM i fotboll. Premiärmatchen i VM är den 14 juni, klockan 17. Det betyder att ingen som vill se VM-premiären hemma på tv (och det är det nog många som vill) kommer att hinna till Örjans vall till matchstart, om man inte bor fem minuter ifrån arenan. Risken är alltså att publiksiffran på denna match – kanske årets största – blir usel. Riktigt svagt planerat av HBK.

Klyschor räcker – tre poäng är tre poäng

"Det gäller att sätta sina chanser" och "det är målen som räknas" må vara klyschor – men de är ju klyschor för att de är sanna. Vi slog Degerfors och tog tre poäng, det är det som fotboll går ut på. Men förutom målen skapade ingenting, medan hemmalaget åtminstone hade en handfull heta chanser.

Trots det svaga spelet så tycker jag att flera spelare kan lyftas fram idag. Backlinjen var stabil och Peter Larsson oerhört stark. Andreas Hadenius bäst på mittfältet, mer passningsskicklig än förväntat och dessutom målskytt. Och Gabriel Gudmundsson kändes (trots att vi knappt hade några anfall) hela tiden farlig, och fixade ju det andra målet nästan på egen hand med bollvinst, bollförflyttning, passning i rätt läge – och så kyligt avslut.

Analys av truppen inför premiären

Det blev aldrig någon premiär i påskhelgen och därför sköts också den traditionsenliga truppanalysen upp. Men imorgon är det snart äntligen dags – och därmed också tid för truppanalys.

Målvakt
Malkolm Nilsson är given etta. Nilsson har varit habil under försäsongen, men har också släppt in några bollar som han kanske borde ha tagit. Tyvärr får man konstatera att Isak Pettersson nog var ett strå vassare.
Bakom Nilsson ska Simon Andersson sitta på bänken. Andersson saknar i princip seniorerfarenhet, och kanske skulle han vara darrig om han slängdes in i superettan. Å andra sidan är det en riktig talang, som nyligen höll nollan i tre raka U17-landskamper, och får han bara förtroendet kan han kanske växa till våra nästa HBK-fostrade a-landslagsmålvakt.
Därför hoppas jag att Otto Martler, som sägs vara inplockad som tredjemålvakt, inte får chansen före Simon Andersson om Malkolm Nilsson blir skadad. Visst, måhända att Andersson riskerar att tappa in någon boll som Martler tagit, men jag föredrar att ge en lovande egen produkt a-lagserfarenhet framför att låta en avdankad föredetting hindra en ung talangs utveckling.

Försvarare
Vi har konsekvent kört med trebackslinje under försäsongen. I min senaste analys oroades jag över att vi saknade uppbackning här, men sedan dess har framför allt Jesper Westerberg och i viss mån även Andreas Hadenius visat att de kan vikariera som en av tre mittbackar.
Därmed känns det inte lika tunt bakom givna trion Marcus Mathisen-Peter Larsson-Alexander Berntsson. Dessa tre olika mittbackstyper kan förhoppningsvis bli en bra enhet där deras olikheter bidrar till både stabilitet och kreativitet. Lite orolig är jag trots allt för vad som exempelvis skulle hända om snart 34-åriga, och ganska skadedrabbade, Peter Larsson skulle åka på en långtidsskada. Vem tar då hans centrala position i mittförsvaret?
Längst bak i kön finns 17-åringen Isac Larsson, som nyligen debuterat i U17-landslaget, men gissningsvis inte får någon speltid alls i serien i år.

Wingbacks
Thomas Boakye har varit en positiv överraskning under försäsongen. Nyförvärvet har visat pigga initiativ framåt och demonstrerat att han behärskar wingbackpositionen både till höger och vänster. Det har höjt konkurrensen och gett oss bredd.
Just nu ser Boakye ut att konkurrera ut Andreas Bengtsson som vänsterback. Bengtsson spelade förra året alla seriematcher utom den som han var avstängd i och har också fått spela med U21-landslaget. Han har så pass mycket kvalitet att han bör kunna ta sig in i startelvan igen, om han bara kämpar för det.
Då kan Boakye istället möjligen få flytta över till höger. Där har offensiva islänningen Höskuldur Gunnlaugsson – som också är aktuellt för ett par andra positioner – spelat på slutet. Gunnlaugsson är en ettrig spelare och riktigt vass på fasta situationer, men absolut inte på ”en helt annan nivå än Kristinn Stiendorsson”, som vår ordförande Tony Karlsson skröt om i somras.
Till höger är också Jesper Westerberg ett alternativ. Veteranen kan bidra med erfarenhet och vinnarskalle, även om jag känner att han ibland snarare kan vara tjurig än den pådrivare vi behöver. Westerberg har tyvärr senaste åren varit lika bra som före skadan 2015, men hittills i år har han visat fina takter och på Superettannivå håller han.

Innermittfält
Jag förstår mer och mer varför Igor Krulj kallade Pontus Silfwer en önskevärvning när han anslöt i somras. Silfwer har en naturlig pondus; utstrålar både klass och trygghet. Han är för mig den enda som är helt given på innermittfältet.
Bredvid honom får antagligen Dida Rashidi plats. Rashidi – ett för mig helt oskrivet kort när han värvades – har varit bra under försäsongen och inte minst visat att han hotar ordentligt i offensiven. Han kan bli en sensation i år.
Den andra centrala mittfältsvärvningen, Andreas Hadenius, har varit mer svårbedömd. Han glänser inte, men det är å andra sidan inte hans roll. Förhoppningsvis kan han ge oss stadga.
Förutom dessa finns Jonathan Svedberg, som trots att nyligen fyllde 19 år har samlat på sig en hel del seniorerfarenhet. Svedberg är inte långt ifrån att få starta och fortsätter utvecklingen kan han vara given i startelvan mot slutet på säsongen.
Även Oscar Peterson är nyligen fyllda 19. Han har fått mer och mer speltid, och utmanar säkert snart om en startelvaplats.
Med i leken är också mångsidige Höskuldur Gunnlaugsson.
Och så finns ungdomarna Emil Tot Wikström och Isac Harrysson, samt förhoppningsvis senare i år Alexander Arvidsson, men med tanke på konkurrensen så lär deras speltid bli ytterst sparsam.

Anfall
I truppanalysen vid årsskiftet lade jag fram tre möjliga skytteligavinnare: Johan Oremo, Gabriel Gudmundsson och Tryggvi Hrafn Haraldsson. Sedan dess har Kosuke Kinoshita öst in mål för HBK. Här finns alltså fyra riktigt vassa anfallare (även om Haraldsson visat svag form under försäsongen och Oremo naturligt nog kan ha en bit kvar efter långtidsskadan), med olika spetskvaliteter. Det kan bli en rolig och riktigt målrik säsong om det lossnar för två-tre av dem.
Bakom kvartetten väntar måltjuven Rasmus Wiedesheim-Paul, som har som mål att starta 10 matcher i år, på sin chans. Ett sjätte alternativ är att spela "Höggi" Gunnlaugsson här, men han har nog lättare att ta en startelvaplats på någon annan position.

En inställd premiär är en premiär det också

En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet, sa Ulf Lundell. Och visst, en inställd premiär är sannerligen en premiär som väcker saknad och irritation, om än inte bitterhet, hos mig.

Beslutet är måhända det rätta, men jag har svårt att förstå varför klubbchefen Susanne Nilsson i tisdags så tvärsäkert viftade bort risken att premiären skulle bli inställd, bara för att ett dygn senare meddela att det blir så – särskilt eftersom det uppenbarligen inte bara var snöfallet som påverkade, utan även de kalla nätterna fram till lördag. För prognosen har – vad jag har sett – hela tiden varit likadan och talat om minusgrader på nätterna före premiären. Och snön är redan idag torsdag helt borta från planen.

Spelarna och HBK förvirrade kring målen?

HBK utlovade att vara hundra procent transparenta med de individuella målen som spelarna satt upp. De individuella målen ska hjälpa HBK att nå allsvenskan och spelarna ska ständigt påminnas om dem.

Och ja: en påminnelse är kanske nödvändig. För tyvärr verkar spelarna själva, alternativt HBK:s hemsidesansvarig, inte veta vilka mål som de har satt upp. De mål som kommuniceras på hemsidan skiljer sig i flera fall från dem som kommuniceras i Facebookfilmen, som lades upp igår.

* Johan Oremo har som mål att göra 10 mål enligt hemsidan, men att göra minst 12 mål enligt Facebookfilmen.
* Höskuldur Gunnlaugsson har som mål att göra minst 10 assist enligt hemsidan, men att vinna Superettan enligt Facebookfilmen.
* Gabriel Gudmundsson har som mål att komma till fler avslut enligt hemsidan, men att göra tio mål enligt Facebookfilmen.
* Alexander Berntsson har som mål att spela alla matcher enligt hemsidan, men att laget ska hålla flest nollor av alla lag i Superettan enligt Facebookfilmen.

Denna förvirring sprider ett löjes skimmer över de offentligt kommunicerade målen. Om inte spelarna själva vet vad som gäller, varför då framhäva hur viktiga de individuella målen är?

Många mål målet för många

HBK-spelarnas individuella mål för säsongen har publicerats på hemsidan. En sak kan man konstatera: de varierar rätt ordentligt, både i hur konkreta de är och hur svåra de är att uppnå.

Kosuke Kinoshita har till exempel fått lätt hybris efter att ha gjort några baljor mot tredjedivisionslag och sätter upp som mål att göra minst 20 mål. Då bör man ha i åtanke att en enda spelare har lyckats med detta i Superettan sedan 2004 och att japanen hittills har gjort ett enda seriemål i Sverige. Som kontrast har den notoriske måltjuven Johan Oremo satt upp ett mål om att göra hälften så många strutar.

Tittar man på ungdomarna kan man se att det skiljer sig ordentligt i ambitionsnivå och kaxighet. Isac Harrysson och Simon Andersson nöjer sig med att drömma om att få debutera i superettan, Emil Tot-Wikström vill göra debut från start – men Oscar Petersson "ska dominera" och Rasmus Wiedesheim-Paul starta i tio matcher.

Jag undrar också om Jesper Westerberg, Andreas Hadenius och Isac Larsson inte har några målsättningar i år (Otto Martler räknar jag bort). De är i alla fall inte med på listan på hemsidan, även om Westerberg ser ut att vara med på bilden.

Och jag ställer mig också något frågande till hemsidans formulering att det är "individernas samlade prestationer som avgör om vi vinner eller inte". Brukar det inte vara så att många (de flesta?) framgångsrika lag istället betonar kollektivets vikt?

Snöbollen, hemsidan och det uteblivna tacket

Efter cup-sortin studsade vi tillbaka och lekte bort Husqvarna med 4-0. Kosuke Kinoshita hittade återigen nätmaskorna, två gånger dessutom, och kan kanske – för mig något oväntat – bli den där anfallaren som öser in målen i år. Å andra sidan har väl alla hans mål kommit mot lag från tredjedivisionen.

Utanför plan har det hänt mer spännande saker i veckan. Årsmötet gick av stapeln och med det blev årsredovisningen officiell. Jag har själv ännu inte fått tag på den, men å andra sidan verkar det inte direkt vara så lätt att utläsa så mycket ur den, av rapporterna att döma. I och med att vi köpt tillbaka Snöbollen och gett investerarna den bonus de hade rätt till samt (om jag förstått rätt) betalat av en del av de villkorade kapitaltillskotten är det svårt att veta hur mycket plus vi egentligen gick. Hur som helst – vi har nu i alla fall ett eget kapital på 8 miljoner och färre skulder/åtaganden till våra räddare i nöden. Det ska vi framför allt tacka Sead och Senad Haksabanovic för.

Utanför plan har också hbk.se gjorts om. Jag är tyvärr inte imponerad – man verkar ha förstört alla gamla länkar, vilket är särskilt tråkigt för en bloggare som jag som gillar att länka till klubbens sida. Även länkar till sajten som kommer upp om man söker exempelvis på Google är döda. Dessutom tycker jag att den nya sajten är svårnavigerad och jag har till exempel ännu inte hittat sidan där alla säsongens matcher listas – för det måste väl finnas en sådan också?

Och så är det naturligtvis – precis som Himlen är Blå uppmärksammat – mycket märkligt att Marcus Johansson inte ens har nämnts av HBK. Jämför med Isak Pettersson, som inte visade någon som helst lojalitet, aldrig hade en tanke på att stanna i klubben och gick som Bosman, men ändå fick ett officiellt tack.

Ute ur cupen – redo för serien?

Det gick som väntat – AIK vann och var ungefär så mycket bättre som man kan förvänta sig att en allsvensk tvåa är jämfört med ett nyligen degraderat lag. Som vanligt i cupen tyckte jag dock prestationen var mer intressant än resultatet i sig och då får betyget ändå bli helt klart godkänt. Synd ändå med Alexander Berntssons individuella misstag som kostade baklängesmål när vi faktiskt hade AIK lite i gungning.

Johan Oremo var tillbaka i spel och även om han inte märktes överhuvudtaget under minuterna han spelade idag så lär han bli ordentligt viktig när serien drar igång. Jag förstår tanken med kontringsspelarna Gabriel Gudmundsson och Tryggvi Hrafn Haraldsson på topp eftersom AIK förväntas ha boll, men i superettan lär det oftast vara vi som dominerar och då behöver vi åtminstone en anfallare av annan typ på plan.

Själv blir jag mer och mer förtjust i Pontus Silfwer. Hela hans rörelsemönster utstrålar klass, trygghet och självsäkerhet – utan att vara nonchalant. Silfwer kommer att bli guld värd för oss i år.

För övrigt är det rätt intressant att kunna konstatera att bara en enda i dagens startelva spelade i allsvenska premiären för mindre än ett år sedan.

Nyförvärv visar klass i storseger

Efter en tveksam premiär krossade vi Syrianska med 5-0. Med lite bättre skärpa och marginalerna på vår sida hade det blivit tvåsiffrigt. Visst finns förklaringar (Syrianska spelar i en division lägre och var hårt drabbat av influensa), men det är naturligtvis ändå riktigt glädjande med en storseger. Nu blir det avgörande gruppfinal mot AIK borta – hoppas bara att det inte går som i sista gruppspelsmatchen förra året...

Precis som i cuppremiären var dock kanske själva spelet mer intressant än resultatet. Och här var det härligt att se flera spelare göra bra prestationer, inte minst nyförvärven Dida Rashidi och Thomas Boakye. Rashidi var livsfarlig i djupled, säker med bollen och tuff i duellerna. Boakye sprang förbi sin försvarare gång på gång och serverade farliga inlägg. Övriga två nyförvärv, Andreas Hadenius och Peter Larsson, var stabila utan att direkt glänsa.

Vi upprepar en dålig ovana

Det gick som det brukar när vi inleder cupen mot ett lag längre ner i seriesystemet: det blev oavgjort, precis som mot Vänersborg 2017 och Västerås 2015. Nåja, sannolikt blir det ändå matchen mot AIK som avgör om vi går vidare och även om chanserna inte är stora finns naturligtvis möjligheten att vi skräller.

Kanske mer intressant än resultatet i sig var spelet. Och där fanns tyvärr få glädjeämnen.

I första halvlek skapade vi knappt en chans, medan Oddevold kunde satt både en och två bollar till. Dessutom kändes det som att Oddevoldspelaren som gjorde målet kom förbi både Marcus Mathisen och Peter Larsson alldeles för enkelt.

I andra halvlek blev det bättre, men vi dominerade ändå inte särskilt eftertryckligt. Kul för Kosuke Kinoshita att fördubbla sina tävlingsmål för HBK, men anfallskollegan Gabriel Gudmundsson kom ingen vart överhuvudtaget. Och Tryggvi Hrafn Haraldsson, som jag utnämnt till möjlig skytteligavinnare, fick nöta bänk hela tiden trots att vi jagade mål. Underligt.

Vad gäller nyförvärven så kändes det rätt märkligt att hälften av dem satt på bänken. Är det verkligen bänknötare som vi ska hämta in utifrån? Av de två som startade visade Tomas Boakye att han bra på att komma till inlägg, men sämre på att få kvalitet i dem. Peter Larsson imponerade framför allt i luften, men var som sagt lättpasserad vid målet.

Och så har vi fått en del nyheter utanför plan. Otto Martler skriver på och precis som jag hoppades  är han uttalad tredjemålvakt. Dessutom slutar Susanne Nilsson som klubbchef. Jag tycker att det känns som att hon alldeles nyligen utnämndes, och även om jag inte kan bedöma hur hon har skött sig (det där märkliga uttalandet hon gjorde nyligen är ju självklart bara en detalj) så är det naturligtvis ett misslyckande att någon lämnar en central post så snart efter tillträdet.

En tredjemålvakt på väg in?

Otto Martler sägs vara på ingång. Jag hoppas att han i så fall är tänkt som tredjemålvakt, som han var i Gais förra året – det skulle kännas surt om talangen Simon Andersson hamnade utanför matchtruppen på grund av en spelare som tränar en gång i veckan. Och som just tredjemålvakt kan han vara en vettig förstärkning, för jag har ingen aning vem som annars skulle fylla på om någon av Malkolm Nilsson eller Simon Andersson blir skadad. I vanliga fall finns ju oftast någon lovande junior som kan värma bänk i händelse av skada, men nu har vi ju lyft upp den lovande junioren i a-truppen.

Utan segrar och utan att få vara supporter?

Visst, träningsmatcher ger inga poäng och resultaten är inte det viktiga. Men noll segrar på två hemmamatcher mot seriekonkurrenter ger inte precis känslan att Tony Karlsson kaxiga uttalande skulle stämma. Själv har jag bara sett vissa delar av matcherna och vågar inte uttala mig alltför mycket. Och nu blir det allvar nästa gång – tävlingspremiär med en bortamatch mot Oddevold.

Är det förresten någon mer än jag som är förvånad, besviken och lite oroad över att vår klubbchef verkar sätta likhetstecken mellan "supportrar" och "klacken"? I den här intervjun säger Susanne Nilsson att HBK i år har samlat supportrarna på ett ställe på Örjan. Vad menar hon? Alla vi som ger HBK vårt stöd, både på och utanför Örjan, är för tusan supportrar. Hur vi stödjer klubben må variera, men att högste tjänstemannen inte tycker att jag är en supporter till klubben som jag har stöttat i decennier – ofta i en miljö där jag varit tämligen ensam – känns faktiskt lite sårande.

Ska jag dra det ännu lite längre så är det ju faktiskt så att de som köper seriekort på den nya klacksektionen får ett ordentligt rabatterat pris, vilket alltså betyder att de stödjer klubben med en mindre summa än övriga som köper årskort. Ja, man skulle till och med kunna tolka det som att klubben sponsrar dessa klackmedlemmar ekonomiskt genom det låga priset. Så vem är egentligen störst "supporter" – den som köper ett klackårskort för 600 kronor eller den som köper ett årskort på sektionen bredvid och därmed bidrar med 2500 kronor till HBK:s kassa?

Bättre trupp i år än i fjol?

Ordförande Tony Karlsson anser att vår trupp nu är starkare än den vi hade inför premiären i fjol, säger han i en intressant färsk HBK-TV-intervju. Ett ganska kaxigt uttalande, med tanke på vilka spelare som försvunnit sedan dess: Sead Haksabanovic, Fredrik Liverstam, Aboubakar Keita, Ivo Pekalski, Isak Pettersson med flera. Jag hoppas att han har rätt, men är lite tveksam till om det stämmer.

För övrigt borde nog HBK byta omslagsbild på Facebook. Just nu syns framför allt tre spelare:  Aboubakar Keita, Sead Haksabanovic och Marcus Johansson. Ingen av dem är kvar i klubben.

Kaptensbyte över åsen

HIF:s kapten Peter Larsson gick till oss och vår kapten Fredrik Liverstam stack till HIF. Tyvärr tror jag att vi är förlorare i det kaptensbytet. Liverstam är yngre, mindre skadebenägen och – i mina ögon – en bättre spelare. Men Larsson får naturligtvis gärna motbevisa mig.

Även Viktor Ljung kan komma att återvända från andra sidan åsen. Visserligen behöver vi fylla på wingbackar och Ljung kan nog även spela yttermittback, men hans skadehistorik senaste åren är inte kul.

För övrigt är nu truppen uppdaterad på hemsidan och Marcus Johansson bortplockad. Då kan vi väl definitivt räkna bort honom.