Kanske är det för att jag själv är gammal försvarare, men ofta känner jag att det är viktigare att inte förlora än att gå för segern. Då har man i alla fall tagit poäng, och matchen har således inte varit helt förgäves. Så känner jag också efter gårdagens 2-2 mot Värnamo. Visst kunde, och kanske borde, vi ha vunnit. Efter den turliga 1-2-reduceringen var det i princip spel mot ett mål i en timme, med stolpträff och offsidemål innan Naeem Mohammed satte sin skickliga nick efter Phil Ofosu-Ayehs superba inlägg. Men vid 0-2-underläget, och Värnamodominansen som var då, var en poäng ett drömresultat.
Vad gäller just Naeem Mohammed så är det tydligt att han nu, efter att allsvenska målnollan spräcktes, verkligen fått det att lossna. Tänk om Alexander Johansson visat samma psyke, istället för att säcka ihop och gnälla när han rättvist blev petad. Då hade även Alle potential bli en farlig målskytt i allsvenskan, det tror jag fortfarande.
Jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram något som få verkar ha sett: att den annars ständigt hyllade Ante G faktiskt gör svaga prestationer vid våra baklängesmål, framför allt det första. Vid 0-1 står han långt ner och upphäver därmed offsiden på spelaren ute till höger. Sedan syns hans långsamhet när Gustav Engvall, som startar närmare tio meter bakom honom, enkelt och oattackerad når bollen på inspelet. Vid 0-2 ger Ante G samma Engvall tid och plats att vända runt och enkelt komma till skott, även om det målet framför allt får skrivas upp på halvskadade Malkolm Nilssons konto. Hade det varit någon annan än vår kapten som gjort dessa prestationer är jag tämligen säker på att denne sågats friskt i olika kanaler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar