Stockholmssyndromet

Nej, den nya uppställningen som var så framgångsrik mot Värnamo var ingen mirakelmedicin. Vi åkte för andra bortamatchen i rad på en storförlust.

Men egentligen är det inte så konstigt att vi förlorar. För det första är AFC ett av seriens bästa lag, och har allra bäst hemmastatistik i Superettan. För det andra var vår tunna trupp ordentligt sargad. En tredjedel av spelarna som startat i år, sex av arton, saknades. Det var borta på grund av skador (Simon Silverholt och Alexander Arvidsson), sjukdomar (Fredrik Liverstam och Mohammed Ali Khan), en avstängning (Kristoffer Fagercrantz) och en försäljning (Junes Barny). När vi bara har tolv utespelare med a-lagskontrakt tillgängliga är konkurrensen i princip obefintlig och det gör att spelare som kanske inte borde startat ändå måste göra det.

Något positivt ändå: två nya debutanter i Jonathan Svedberg och Rasmus Wiedesheim-Paul och dessutom för första gången David Struski Persson på bänken.

Och efter dagens resultat kan vi konstatera att vi efter halva serien ligger trea, på allsvensk kvalplats, samma placering som vi slutade på 2012. Det kommer att bli en kamp ända in i slutet, är min gissning. Men ska vi ha någon chans krävs det nog att truppen dels inte tunnas ut ytterligare, dels håller sig någorlunda frisk framöver.

För övrigt verkar vi inte trivas strax norr om Stockholm. Tre bortamatcher mot lag från det området har slutat med tre förluster: Sirius, Frej och AFC.