Stig Nilsson finns inte mer, men hans anda lär leva vidare länge. Jag har aldrig träffat honom personligen, men när jag började följa HBK i slutet på 1980-talet och fram till att han avgick efter guldet år 2000 symboliserade han i min uppfattning klubben. Stig Nilsson var helt enkelt HBK för mig. Det kändes faktiskt underligt, nästan lite surrealistiskt, när det inte längre var han som var vår ordförande. HBK hade inte varit samma klubb utan Stig Nilsson. Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar